Lampnazisten går i graven...

För dom som följde komediserien Seinfeld misstänker jag att episoden med The Soup Nazi är en av de mest populära, eller åtminstone en av de mest kända. Ni vet avsnittet med den otrevlige och arga mannen som sålde soppa ifrån en vagn. Folk stod i kö för att bli förolämpade och dom njöt av det. Eller kanske var det bara så att sopporna var så oerhört goda att dom accepterade förolämpningarna. Kommer inte helt ihåg. 


I veckan kom den tråkiga nyheten att Örebros motsvarighet till The Soup Nazi tyvärr har gått i konkurs och snart lägger ner sin business. Jag har valt att kalla honom för Lampnazisten.
Vet inte hur många år han har drivit sin lampaffär inne i den helt färglösa och döda gallerian vid nedre delen av Stortorget. Affären måste vara den enda lampaffären i Sverige som knappt har en enda lampa tänd när man kommer in i butiken. Jag har aldrig sett några kunder i butiken som inte inbjuder till köp överhuvudtaget. Och innehavaren är den mest otrevliga och icke serviceinriktade jag någonsin mött i detta land. Så varför handlar man där då?

Först började jag gå dit för att han hade dyra speciallampor till en bar jag hade och inga andra i stan hade sådana glödlampor i lager. Varje gång man kom dit kom han ut ifrån något litet rum längst in i lokalen och frustade som om man kom och störde mitt i en familjemiddag.
-Jaha, vad fan vill du då...? Va känslan man fick när han kom fram till disken.
Ville man betala med kort suckade han stort. Betalade man kontant suckade han också stort och ville aldrig ge än ett kvitto om man inte sa till. Ville man bara köpa en eller två lampor som inte kostade så mycket blev hans axlar till en hängbjörk och pannan slog ner i disken. Typ "What the fuck!

Jag tänkte sluta handla hos honom. Men efter ett tag började det bli en sport att gå dit och nästan bli utskälld varje gång. När jag sedan hörde att nästan alla som varit där tyckte att han verkligen var stans suraste handlare blev det ännu roligare att gå dit. En liten show över livets mesta djävligheter.
Det var som om man störde honom vid varje köp och då ville jag liksom dit och störa honom igen från det han höll på med inne på sitt lilla kontor, vad nu det var. Korsord kanske.

Ändå är det min vän Räven som har de bästa historierna om Lampnazisten.
En gång kom han in med ett lysrör i handen som han visade upp för Lampnazisten som tog det i handen, läste på det och kastade det i en tunna så att det sprutade splitter.
-Va gör du, skrek Räven.
-Vadå?
-Lysröret var ju helt.
Lampnazisten kollade på lysröret och sa:
-Inte nu längre...
Å inte fick Räven ersättning för det heller.

En annan gång kom Räven inspringande strax innan sex på kvällen med ytterligare ett lysrör.
-Har du sånna här?
-Visst sa han och plockade fram ett lika stort lysrör men i en helt annan färg.
-Det är ju inte ett likadant, sa Räven.-
-Nä det är det visst inte sa Lampnazzen och visslade...
Räven suckade.
-Okej, jag tar det här ändå. Sedan lämnade han fram ett kort för betalning.
-Jag har redan slagit ut kassan, sa Lampnazisten.
Räven letade efter kontanter i sina fickor men hittade inga.
-Jag springer över till mataffären och fixar kontanter, sa Räven.
-Jag stänger nu, sa Lampnazisten.
- Men va fan, vill du sälja eller inte, sa Räven och slog ut med armarna.
Lampnazisten grymtade å sa okej då. Snabba dig.
Räven drog iväg och Lampnazisten slog igen de genomskinliga dragdörrarna och tryckte nosen mot rutan och följde Rävens steg in i butiken, genom butiken och ut genom kassan.
Räven slängde över kontanterna och väntade på kvittot.
-Jag har slagit ut kassan sa Lampnazisten igen och tryckte ner sedlarna i ena fickan.

Nu är snart allting över och av någon mycket märklig anledning kommer jag att sakna att gå till Lampaffären och mötas av denne man som aldrig gått på några säljkurser.

Information om Vågens butiker?

Det finns drygt 30 butiker och två kaféer inne i den relativt nyrenoverade Galleria Vågen mellan Kungsgatan och Våghustorget. På den här skylten är 17 exponerade. Likadant ser det ut på en skylt som ligger ut mot Rudbecksgatan. Inte vet jag hur många som tittar på de här tavlorna men inte ser det speciellt snyggt ut som det gör nu. Vore jag dessutom handlare inne i gallerian så skulle jag naturligtvis väldigt gärna få bli exponerad de få platser som talar om vad som finns inne i det gamla Åhlenshuset.

Cityhandeln går trögt, alla små detaljer för att få igång den igen är viktiga. Eftersom politikerna(host miljöpartiet)har gjort allt för att sabba handeln så får alla som bryr sig jobba dubbelt så hårt för att få igång det. Det är ett favoritämne för mig som ni kommer få läsa spaltmeter om här på denna blogg. Vi måste reclaim the cityhandel. Bilden ovan med uteblivna skyltar lär inte vända på det här men det är en liten, liten detalj som jag tycker ägaren till Gallerian borde fixa till. För sina hyresgästers skull.
Eller har dom valt att avstå? Kostar det pengar de inte vill betala? Det borde vara krav på att alla ska vara med. För Galleria Vågens skull, för hyresgästernas skull, för kundernas skull.

Landstingets Kulturpris 2011 går till...

Anders Damberg

Det här är Anders Damberg. Skivbutiksägare och konsertarrangör i Örebro. Han är en av personerna bakom musikfestivalen "Live at Heart" som hade sitt andra arrangörsår i slutet av september.
Festivalen är en rakt av snodd idé från den legendariska South by southwest-festivalen i Austin Texas.
Men det är det ingen som bryr sig om. Alla bra idéer är snodda på det ena eller andra sättet.
För det här initiativet har Anders nu fått Landstingets kulturpris 2011.
50.000 pix samt en bronsstatyett är belöningen. Bra jobbat Anders. Det är du värd.
Örebro är en stor musikstad och du är en av dess främsta fanbärare.
Läs mer om festivalen på Live at heart

Fuskisens bikt

Så kom han då till sist. Håkan Juholt. Socialdemokraternas partiledare som virvlat runt i en torktumlare de senaste veckorna enligt sina egna ord. Idag strax efter 16.00 anlände hans förlåtturné Våghustorget i Örebro.

Där gick han igenom alla anklagelser från mediadrevet ett efter ett och slutsummeringen blev ungefär att  han gjort fel, men bara ett, och det bad han om ursäkt för. Även om det felet var i god tro efter som ingen reagerat på det felet sedan början av 2000-talet. Allt det andra var skarvningar och skumma överdrifter.
Ska vi tro Juholt så är allt lugnt. I hans maratonlopp mot nästa val så har inget hänt mer än att mediadrevet har skjutit sig själva i foten. Kanske lyssnade åhörarna på honom, kanske fick han syndens förlåtelse.
Det får vi väl se när förlåtturnén är över och när han börjar prata politik igen...

Tänj ut ditt steg...

Det här en del av en pr film som gjordes på uppdrag av Örebro Kommun 2002 för att locka folk till vår region. Det sägs att filmen hade en miljonbudget till sitt förfogande. Just det här klippet handlar inte så mycket om just Örebro stad men den sätter någon sorts standard för hur regionen ska uppfattas. Jag har tyvärr inte lyckats få fram själva Örebrosekvensen i filmen där Magnus Sjögren spelar och sjunger.  Filmen blev visst prisad på något sätt. Själv kan jag väl säga att jag inte blir så där hysteriskt lockad av filmen. Tycker mer att tonen i detta klipp säger det mesta om varför Örebro tidigare inte har lockat människor hit eller ens se åt vårt håll. 

Men okej. Det har snart gått tolv år. Örebro förändras om än väldigt långsamt. 

Men denna film känns verkligen som en parodi. Först trodde jag att det var Galenskaparna som sjöng. 

Vad tycker ni? Lockande?

Med sommarcity i backspegeln

Open art utställningen i centrala Örebro med den gula kaninen på rygg på Stortorget som kronan på verket var verkligen en stor succé sommaren 2011. Väldigt många är stolta över det projektet. Bra jobbat! Jag tyckte det var en fantastisk utställning som jag hoppas kommer tillbaka.


Men i skymundan har en helt annan show spelats upp. De vackra torgens show. Jag överlåter till er att bedöma kvaliteten på den showen. Vissa säger att den är framsprungen ur en politisk grön våg men jag vet inte helt säkert. Man kan aldrig vara säker. Men...

Flytten tillbaka till stan

I tio år var jag borta från Örebro under mina år som professionell fotbollspelare. År som var välbehövliga, ja rent utsagt avgörande för min utveckling som människa. Hade jag stannat hade jag kvävts. Örebro var kvävande på den tiden, lågt i tak och en mentalitet att ingen jävel skulle få sticka ut från mängden. Det smittade även fotbollens värld vilken var den jag levde i större delen av dygnet. 

Alla skulle rätta in sig i det anonyma kollektiva gråsosseledet. Moralismen firade stora triumfer i denna frireligiösa region samtidigt som staden mest såg in på sig själv på ett självgott sätt istället för att se ut över Sverige och söka intryck. Denna mentalitet har gjort så att Örebro vandrat i dödsskuggans dal i allt för många år redan. Vi har varken synts eller hörts genom flera decennier. Ingen har brytt sig om oss.

Även om en hel del av ovanstående egenskaper fortfarande ligger och skaver som ett litet, litet infekterat sår så är Örebro verkligen på gång att bli någonting annat. Krafter finns numer för förändring i attityder och mentalitet. Inflyttningen är stor så snart kan vi inte värja oss längre från påverkan utifrån vare sig vi vill det eller inte. Ett generationsskifte har genomförts i politiken vilket var välbehövligt, även på andra håll är maktbalansen i gungning. Fortfarande sitter det bromsklossar på olika maktbaser i stan men det kommer att förändras om utvecklingen fortsätter i samma riktning som nu vilket den kommer att göra eftersom motsatsen betyder stagnation. Det är här jag vill vara med och påverka.

Inbillar mig förvisso inte att denna blogg kommer att förändra något stort men det är inte det enda jag gör och det kommer jag berätta om. Detta är mer en bas att sätta ner tankar, irritera lite, hylla och ha kul. Ett litet bidrag i det stora maskineriet att visa upp vår stad, min stad. Dess brister och fördelar genom mina ögon, öron och mun. Det blir ris och ros, pisk och smekningar, bråk och kärlek. Precis som livet i övrigt.

Jag tycker mycket om alla de städer jag bott i genom åren. Norrköping, Dalian i Kina, Stavanger och Göteborg. Till dessa åker jag mer än gärna tillbaka när som helst jag får möjligheten. Det är hemma på ett sätt men ändå inte. Jag flyttade till Örebro för tryggheten efter många års flackande. Jag behövde en lugn bas att börja om på efter fotbollskarriären. Jag flyttade inte hem för människornas skull om jag ska vara ärlig. Jag flyttade för att Örebro är hemma på riktigt. Här kan jag alla gator och torg, gränder och parker.
Den här bloggen är en kärleksförklaring till en plats jag vill ska bli ännu bättre. Men man kan aldrig vara säker på att jag kommer bo här för alltid. Men så längre jag gör det kommer jag att ha en åsikt om det som händer och det jag ser. På denna blogg eller i nått annat sammanhang. Va säkra på det.

Det var i Markbacken allt började

Den här bilden är ifrån Markbackens Centrum någon gång under 70-talet.

Som alla miljonprogramsområden som byggdes under 60-talet fanns all tillgänglig service att få i dessa små enklaver i städerna. 

Skyltarna på bilden visar med största tydlighet en del av den servicen som sedan länge är borta ifrån samma områden. Nåväl.

Här började jag mitt liv i Örebro. Här växte jag upp. 

Flyttade gjorde jag inte förrän efter militärtjänstgöringen 1987.

På något sätt känns det bra att vi börjar där. Vart detta sedan tar vägen har jag ingen aning om. 

Men det vore kul om ni är med på resan.