Lampnazisten går i graven...

För dom som följde komediserien Seinfeld misstänker jag att episoden med The Soup Nazi är en av de mest populära, eller åtminstone en av de mest kända. Ni vet avsnittet med den otrevlige och arga mannen som sålde soppa ifrån en vagn. Folk stod i kö för att bli förolämpade och dom njöt av det. Eller kanske var det bara så att sopporna var så oerhört goda att dom accepterade förolämpningarna. Kommer inte helt ihåg. 


I veckan kom den tråkiga nyheten att Örebros motsvarighet till The Soup Nazi tyvärr har gått i konkurs och snart lägger ner sin business. Jag har valt att kalla honom för Lampnazisten.
Vet inte hur många år han har drivit sin lampaffär inne i den helt färglösa och döda gallerian vid nedre delen av Stortorget. Affären måste vara den enda lampaffären i Sverige som knappt har en enda lampa tänd när man kommer in i butiken. Jag har aldrig sett några kunder i butiken som inte inbjuder till köp överhuvudtaget. Och innehavaren är den mest otrevliga och icke serviceinriktade jag någonsin mött i detta land. Så varför handlar man där då?

Först började jag gå dit för att han hade dyra speciallampor till en bar jag hade och inga andra i stan hade sådana glödlampor i lager. Varje gång man kom dit kom han ut ifrån något litet rum längst in i lokalen och frustade som om man kom och störde mitt i en familjemiddag.
-Jaha, vad fan vill du då...? Va känslan man fick när han kom fram till disken.
Ville man betala med kort suckade han stort. Betalade man kontant suckade han också stort och ville aldrig ge än ett kvitto om man inte sa till. Ville man bara köpa en eller två lampor som inte kostade så mycket blev hans axlar till en hängbjörk och pannan slog ner i disken. Typ "What the fuck!

Jag tänkte sluta handla hos honom. Men efter ett tag började det bli en sport att gå dit och nästan bli utskälld varje gång. När jag sedan hörde att nästan alla som varit där tyckte att han verkligen var stans suraste handlare blev det ännu roligare att gå dit. En liten show över livets mesta djävligheter.
Det var som om man störde honom vid varje köp och då ville jag liksom dit och störa honom igen från det han höll på med inne på sitt lilla kontor, vad nu det var. Korsord kanske.

Ändå är det min vän Räven som har de bästa historierna om Lampnazisten.
En gång kom han in med ett lysrör i handen som han visade upp för Lampnazisten som tog det i handen, läste på det och kastade det i en tunna så att det sprutade splitter.
-Va gör du, skrek Räven.
-Vadå?
-Lysröret var ju helt.
Lampnazisten kollade på lysröret och sa:
-Inte nu längre...
Å inte fick Räven ersättning för det heller.

En annan gång kom Räven inspringande strax innan sex på kvällen med ytterligare ett lysrör.
-Har du sånna här?
-Visst sa han och plockade fram ett lika stort lysrör men i en helt annan färg.
-Det är ju inte ett likadant, sa Räven.-
-Nä det är det visst inte sa Lampnazzen och visslade...
Räven suckade.
-Okej, jag tar det här ändå. Sedan lämnade han fram ett kort för betalning.
-Jag har redan slagit ut kassan, sa Lampnazisten.
Räven letade efter kontanter i sina fickor men hittade inga.
-Jag springer över till mataffären och fixar kontanter, sa Räven.
-Jag stänger nu, sa Lampnazisten.
- Men va fan, vill du sälja eller inte, sa Räven och slog ut med armarna.
Lampnazisten grymtade å sa okej då. Snabba dig.
Räven drog iväg och Lampnazisten slog igen de genomskinliga dragdörrarna och tryckte nosen mot rutan och följde Rävens steg in i butiken, genom butiken och ut genom kassan.
Räven slängde över kontanterna och väntade på kvittot.
-Jag har slagit ut kassan sa Lampnazisten igen och tryckte ner sedlarna i ena fickan.

Nu är snart allting över och av någon mycket märklig anledning kommer jag att sakna att gå till Lampaffären och mötas av denne man som aldrig gått på några säljkurser.